Under gymnasiet hade jag läst de flesta böcker om parapsykologi av intresse som fanns att låna på biblioteket och jag visste nu ganska väl hur man ska bete sig för att öka sina paranormala förmågor. Jag konstruerade zenerkort och utförde alla de sorters test som parapsykologerna brukade hålal på med, men ingen av dessa gav några övervälldigande resultat. Jag hade även gjort ett program på min (alldeles egna) Amiga där jag skulle gissa vilken siffra som slumpats fram. Jag lyckades aldrig något vidare där men jag tyckte mig märka en periodisitet i min "tur". Ibland kunde jag gissa i evigheter utan att lyckas (även om valet stod mellan två siffror) och ibland kunde jag ha ovanligt mycket tur. Jag började studera hur denna typ av "flyt" fungerade i de pokerspel som pågick i skolan. De bästa spelarna är inte de som gör de smartaste dragen utan det är de som tar spelet på lek och som ofta chansar genom att göra synbarligen dåliga satsningar. Men dessa lyckas oproportionerligt ofta. Jag fick intrycket av att jag visserligen visste mycket om magi, men själv hade jag inte så stora förmågor. Andra verkade däremot ha förmågor som de använde utan att veta om det.
En av parapsykologiböckerna jag läste handlade om Olof Jönsson, som bland annat berättar hur handen tar kontroll och gör saker utan att man bestämmer över det. Och så när jag satt vid mitt hemmagjorde ESP-träningsprogram och dagdrömde om att jag en dag skulle lyckas, så flyttade sig helt plötsligt handen över tangentbordet, utan att jag hade sagt åt den att göra det! Den tryckte ner en siffra, och det var rätt siffra! Detta hände ett par gånger och alla gångerna det hände så gissade jag rätt. Det var en chans på tio varje gång. Jag försökte skapa den situatuonen då det hände, men lyckades inte så bra så jag tröttnade med tiden.
Men så en dag i skolan på gymnasiet så prövade jag en kombinerad teknik med en patians då jag riktade uppmärksamheten på ett träd och önskade detta träd, utanför fönstret, lycka och framgång (genom att visualisera hur det växer sig stort och praktigt) samtidigt som jag började blanda kortleken och bad trädet att få mina händer att sluta blanda och kupera kortleken när korten hamnat precis rätt för att patiansen skulle gå ut. Så blandande jag och blandade och efter ett tag undrade jag om mina händer någonsin skulle sluta blanda utan att jag medvetet sat till dem att göra det. Men så fick jag en impuls och lite osäkert så¿kuperade jag och tackade trädet och vände mig om för att lägga min patians. Denna patians var av en sort som inte inbegriper tänkande. Man kan inte klanta sig. Och den går ut kanske en gång på tjugo elelr så. Denna gång gick den iaf ut.