Det sista jag mins från före födseln var ungefär: "Vill du verkligen göra det här? Du har en möjlighet att välja och ta den lätta vägen." Så fick jag liksom se två versioner av mitt liv "passera revy" för mig. Ett där jag levde "lyckligt ovetande" och ett där jag levde "olyckligt vetande". Det ena var ett idylliskt familjeliv. Det andra var ett liv där jag spred kunskap om "det magiska" och fick möta motgångar och oförståelse i ensamhet.
Jag hade då en känsla av gruppgemenskap med alla och en pliktkänsla inför alltet. Jag kommer inte ihåg andra känslor än en av närvaro till en mindre grupp "medvetanden", med vilka jag samarbetat mellan liven i något slags upplysningsprojekt. Vid samma ögonblick som jag gjorde mitt val började färden nedåt.