När miljön blev mera fast så började drömmens handling att bli mera konsekvent. Det var då som drömmarna började bli fantastiska äventyr och jag började gilla att gå och lägga mig, även om det var läbbiga drömmar. Jag började ett slags korståg mot mörkret. Hela tiden dök det upp nya platser jag inte varit på och där kom det nya situationer. Jag började agera i min dröm och levde i dem som om de vore verkliga och jag var medveten och försökte lösa de problem som dök upp i mina äventyr.
Nästan alla mina äventyr gick egentligen ut på att hitta någon plats, människa eller sak. Som hinder som jag måste gå igenom och klara av dök manifestationen av en eller flera rädslor upp. I de fall mina rädslor hade formen av situationer så kunde jag efter jag övervunnit dem använda situationenra för i äventyren för att fly andra rädslor. Om rädslorna var platser kunde jag springa in i dem och de blev som mitt rike där jag hade kontroll. Om rädslorna var personer så blev de mina vänner. Med tiden fick jag många vänner i mina drömmar och mitt rike blev allt större och min makt växte sig större.
EX: Många nätter satt jag i baksätet när pappa körde bilen nerför backar så att det sög i magen. Jag grät och bad pappa att sakta ned men han ville inte. Med tiden tog jag själv över ratten och började köra (vid omkring åtta års ålder) och det var en ny frihet. I och med detta så började drömmar där pappa körde nedför backar att minska.
EX: I många äventyr flydde jag från spöken. Tillslut förstod jag att spöken inte var något att vara rädda för och att det ju var löjligt att springa för dem. Så då stannade jag och gick med pirrande mage stegen upp mot vindne för att leta reda på dem. Så samtalade spökena och jag och vi kom att förstå varandra och bli vänner. Efter detta slutade jag få drömmar om spöken som jagade mig.