Min syster heter Annika och är två år yngre. Det kom sig att vi började försöka påverka hennes ben. Det gick till som så att hon satte sig på en stor stol eller ett bord så at tbenen hängde fritt. Jag koncentrerade mig så på ett av benen och började gnida fingertopparna med tummen samtidigt som jag förde händerna uppåt uppåt eller nedåt nedåt. Jag märkte då att benet rörde sig så. Jag kunde påverka benet. Annika försäkrade att hon var helt avslappnad och inte gjorde något medvetet. Vi experimenterade mycket. I början så försöktve bi bara få upp benet så högt som möjligt. Men med tiden som det blev enklare så förde vi upp och ned benet så att det följde minsta vink nästan. Fredrik vvar också med och vi turades om att trpolla med Annika. Vi undrade lite om hon verkligen inte gjorde det med vilje, så vi kom överens om att sätta en filt över huvudet på henne såhon inte kunde se hur vi rörde hennes händer. Och mycket riktigt kunde vi snart påverka benet även då! Det var kul. Men när vi kommit så långt så tröttnade vi på att leka med benet. Jag glömde nästan bort det hela.
En annan sak var att jag en gång läste i Kamratposten om något som där kallades "anden i glaset". Man skulle ha ett glas och en guldvigselring och ett hårstrå. Sedan skulleman ha hårstråt som snöre till ringen och hålla den i glaset. Då skulle man kunna fråga glaset olika saker och det skulle svara genom att svänga och klinga mot glasets kant. Udda antal kling betydde nej och jämna antal kling betydde ja. Var det ett antal som frågades efter så räknade man tantalet kling. Jag blev snart ganska duktig på det här. det blev aldrig halva kling och det blev heller inte mer än två kling för en ja/nej-fråga. Dessutom svarade glaset rätt! Vi tyckte det var kul. Det fungerade inte när någon annan än jag höll i hårstråt så jag fick göra det mesta delen av tiden. Jag mins att vi var en hel liten grupp och att de som var där prövade med några frågor som jag inte kunde veta svaret på och oftast blev det rätt även då! Men när vi kommit så långt så tröttnade jag även på denna leken och glömde så gott som bort den.
En irriterande episod var när jag hade en stiftpenna som gång på gång skruvade upp sig i mina händer. Ibland tog det bar asekunder efter jag skrivat fast den så föll den änn en gån gsönder i sina tre delar. Jag började noga kolla pennan och kunde inte fatta hur den kunnat skruva upp sig så snabbt. Den verkade ju sitta hårt fast. Jag funderade en del på hur det här med friktionen fungerar och så tänkte jag inte så mycket på det mer. Men så ett par dagar efter att det där med pennan var som värst (det var en period!) så minns ag att jag en kväll lade pennen på mitt välstädade skrivbord och gick och lade mig. På morgonen såg jag att spetsen hade skruvats av och den låg som om den förflyttats sig två centimetr i precis rät linje från pennen och sedan rullat lite åt sidan, eftersom den är en rund kon. Men snart tänkte jag inte mera på denna händesle och glömde den.