Under hela min tidiga barndom var alla lekar relaterade til livet före livet. Alla de mystiska lekarna var de jag gillade mest. Det var lekar där vi kommunicerade med blickar istället för med ord. Vi var mycket medvetna. Vi visste mera än de vuxna.
Vid fyra eller fem års ålder tog sig denna dragning till mystik formen av fascination för spökhistorier. Jag hade en killkompis då och vi lekte i en fantasivärld där det mesta försigick bakom skalet på den plats vi var. Annars var jag redan ensam. På "Lek och pyssel", en kyrkans förskola, hittade jag aldrig någon som fortfarande mindes livet före livet, och jag började själv glömma.
När jag tittade på stjärnhimlen kände jag ett så djuuupt suuug så att jag trodde att jag måste springa och hålla mig i något för att inte fara upp i himlen. Och när jag sett min spegelbild i fönsterrutan i natten har jag varit rädd för att den skulle ta formen av något annat eller göra något som inte jag gjorde.
Jag har alltid talat om stjärnornas musik. Lång senare fann jag det lustigt att det fanns något i dagliga livet som också kallades stjärnornas musik: en kör som sjuger aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa i olika stämmor. Och så fanns där ju radioprogrammet!