Vid omkring sju års ålder satt jag en morgon i min säng och lekte med skuggfigurer. Det var vår eller sommar och fåglarna kvittrade högljutt utanför mitt fönster. Lätta moln drog förbi och gjorde skuggfigurerna olika skarpa. Jag prövade på olika avstånd från väggen och såg hur skärpan ändrades. Jag tittade på hur ljuset och skuggan gick in i varandra och två skuggor går in i varandra. Jag måste ha kommit i trance. Jag tycket jag var nära att komma på något om skuggan och ljuset. Om de två som förenas. Jag lade huvudet på sned. Jag funderade på ett sett som jag tror är rakt motsatt jagmedvetandets objekthanterande.
Då kände jag att något rörde sig mot mig bakifrån och jag vände mig mot fönstret för att uppleva hur något kom med ljuset och blåste in i mig. (Vinden är rätta liknelsen.) Så kom jag på svaret. Ofattbart enkelt. Det är så man blir snopen och övervälldigad och glad och lycklig osv... Det där som blåste in i mig uppfyllde mig med det. Allt fick sin förklarning. Det varade någon sekund eller så. Med svaret ringande i min varelse började jag så ta mig ut mot vardagsrummet för att berätta för mamma och pappa vad jag fått reda på. Men jag kunde finna några ord att formulera mig med och jag hade inget att haka upp upplevelsen på. Så den tonade ut och jag har glömt bort både frågan och svaret. Men en svag, svag efterklang lever kvar.
Det där ljuset brukar kallas kosmiskt medvetande. Ett medvetande som troligen alla profeter i nu och dåtid upplevt. Efter denna upplevelse gick jag som salig i dagar och gjorde inte mycket annat än att utstråla min inre harmoni.