Det började i den gamla, kaotiska, tiden. Natt efter natt besökte jag denna värld. Föremål kunde försvinna och komma fram helt plötsligt. Alla människor jag såg försvann snart. Ideliga hopp mellan miljöre förvirrade det ännu mer. Ett ungt kaos jag då ännu inte hadde lärt mig att behärska. I början gick det inte lätt. 'Kan man verkligen kämpa mot kaoset?' Det var verkligen hårt. Fast jag försökte hålla tag i omgivningen så hårt jag kunde gled den ändå ur mina händer. Om jag försökte titta på något, försvann det. Natt efter natt sprang i alla mina drömmar, men hur jag än sprang så hamnade jag i nya hemskheter och stängdes in. Allt var kaotiskt. Jag plågades av att det räckte att titta bort för att miljön skulle ändra sig och att det aldrig var samma rum bakom en dörr andra gången jag tittar efter.
EX: Jag kunde springa in i en trappuppgång som sedan deformeras och blir jättestor, får de mest absurda vinklar och blir sedan så trång att jag måste kräla mig ur för att jag trycks kläms mellan tak och golv. När jag sedan kommer ut så befinner jag mig någon helt anann stans och snart sugs jag in i en mörk källare igen och allt börjar om.
EX: Jag började kämpa emot när suget ner mot de mörka källarna började. Jag försökte stå stilla. Det slutademed att jag krampaktigt höll allt vad jag orkade i räcket ned mot källaren och bena rakt ut i luften mot det svarta hålet. Men jag tappade alltid taget och så fort jag kommit in försvann dörren och det blev samma kamp att försöka hitta en väg ut.
Jag börjar diciplinera mig själv med min starka vilja att hålla kaoset borta och få ordning på saker och ting. Jag kämpade mycket hårt i mina drömmar för att få dem konsekventa.
Ändrades plötsligt miljön så tämnkte jag i drömmen: "Nej! Det här är inte rätt!", och så mindes jag hur det var förra gången och tvingade miljön att fortsätta vara så. Ibörjan fick man vara hemskt enveten när bilder vill fladdra förbi. Jag kunde nu stanna vid samma ställe för att se vad som skulle hända härnäst.
Jag har alltid känt igen de platser jag varit på i drömmen från det vakna livet. Jag har märkt att de platser jag spenderat mer tid med att "suga åt mig miljön" är mer centrala i mitt drömland och att de platser jag aldrig varit på inte existerar i min drömvärld. Försöker jag gå till en plats i drömmen som inte gjort starkt intryck på mig i det vakna tillståndet så byts denna plats ut mot en liknande miljö som jag varit på.
Min drömvärld är således inte som den vakna värld jag känner men lika väl ville jag ha konsekvens. Till exempel är vägen till gymnasieskolan i min drömvärld "förkortad" och fått inslag av många andra platser. Men om jag vill ta mig tillbaka från skolan till mitt hem och inte känner igen vägen så accepterar jag det inte utan försöker minnas hur det var senast och se till att det fortsätter att vara så.
Jag kunde då bege mig från en plats till en annan. Men rätt var det var så kunde det svartna för att sedan klarna igen, fast då på en helt annan plats. Jag började då leta mig fram i världen för att hitta tillbaka till där jag var förut. På så sätt började jag få min egen drömvärld i vilken jag började bli ganska bekant. Ville jag bort från något hemskt visste jag ofta på ett ungefär hur jag skulle gå för att komma till en tryggare plats, men ofta gick jag vilse och hamnade i nya, oöndskade, äventyr.
Med tiden blev mitt bostadskvarter blev en ganska alldaglig miljö, nu när det inte förändrades allt för mycket. Jag hadde drivit ut kaoset ur min närmaste omgivning, men ännu fanns flera fasornas boningar ute i olika avlägsna delar i landet.