Jag kanske hade hunnit bli omkring nio år nu. Det var ungefär nu som jag fick ett par drömmar av annorlunda karaktär. Jag hade lärt mig att känna igen allt jag drömer om och förstå varför jag drömmer det och jag känner altid igen platserna och situationerna. Men dessa få drömmar hade en droppe av mystik i sig.
Den första var när jag kom till ett hus som beboddes av ett slags naturfolk. Jag visste i drömmen villket hus som var förebilden, men brydde mig inte om det då. Det var människor med en förvånansvärd enkelhet i sin logik och de utstrålade en slags harmoni. Barnen som klättrade träd hade t ex fyra armar. Varför, undrade jag. Jo: Det är ju mycket enkalre att klättra då! När jag smög mig in i huset så såg jag en kvinna bära en kruka från köket mot matsalen. Hon fick syn på mig och tappade krukan på mattan och krukan gick sönder i stora och små skärvor. I ren förvirring av matt rädsla börjar hon smula skärvorna mot mattan samtidigt som hon ursäktar sig för mig. Hon utstrålade en enkelhet och jag blev glad och förklarade för henne att hon skulle plocka upp skärvorna för annars så syns ju inte mönstret på mattan!
Logiken här var konstig men det var deras sinnelag som var speciellt. Detta äventyr utvecklade sig så att staden började komma ikapp och de vuxna ville driva ut naturfolket från huset som de hittat övergivet och flyttat in i. Jag flydde med två av barnen, en pojke och en flicka. De vuxna ville tillfångata dem för att göra undersökningar på dem. (De hade ju fyra armar, men jag är inte säker på att de verkligen såg det.) Det blev en slags biljakt, men den hade mera inslag av kurragömma. Tillslut lyckades de lura av mig barna och jag började leta efter dem men kunde inte hitta dem. Vad som jag upplevde lång tid efteråt så kom jag gående på en gata i stan då jag fick syn på dem i ett skyltfönster, som om de vore djur. De höll om varandra men höll sit extra par armar bakom ryggen så att ingen skulle se att de egentligen var annorlunda. De log mot mig och med ett par blickar kom vi överens om att det att de var annorlunda än andra barn skulle bli våran lilla hemlighet. Jag tror att denna sista lilla blick väckte något minne inom mig.
Nästa äventyr med en gnutta mystik i var när jag var nere i källaren (för att hämta något i ett förråd) fick syn på en grupp spöken komma emot mig i mörkret. Jag blev rädd och ville tända ljuset men så märkte jag hur snälla de kändes vara och de såg nu snarare ut som en familj, alla klädda i vita nattlinnen. Det var två vuxna och tre barn. Utan att sägan några ord så berättade de för mig att de var ute och reste eller var vilse elelr något och att de ville övernatta någonstans. Jag lät dem följa med upp och jag presenterade dem för mamma och pappa men det verkade som om de inte såg dem eller så brydde de sig inte. Familjen satte sig i hörnet av soffan. Och jag häpnade! Som katter lade de sig alla tillrätta och de låg nu inlindande i varandra i en stor hög och låg där fullständigt harmoniskt och kärleksfullt.
Jag började undra hur det stod till med deras intelligens när de inte verkade vara ett dugg intresserad av vad som var på TV. Så jag frågade äldsta barnet, som var en pojke i ungefär min ålder. Det visade sig att de inte visste vad TV var och att de inte förstod vad det fladdrande ljuset skulle föreställa. Så jag började förklara att det var historier som utspelade sig på TV-rutan och dt verkade som om det gick upp ett ljus för pojken, för han lös upp som om han förtstått något. Så han började titta på TVn, först undrande och som om han inte förstod riktigt, men oroväckande snabbt började han förstå mer och mer.
Till min sorg såg jag att samtidigt som han började se på TV så avskiljde han sig från den kärleksfulla familjen som låg där i en hög och vilade sig och bara hade det bra. Jag började undra om jag hade gjort rätt. - Senare började jag lägga märke till att denna familj var mycket lik min egen, då min familj också bestod av två vuxna och tre barn. Och den äldste sonen var ganska lik jag själv. - Av detta har jag om inte annat fått en känsla av vad harmoni är.